Jag har alltid undrat om det finns någon gemensam fysisk, genetisk egenskap som gör att vissa får så vittgående ambitioner att blir statsministrar eller presidenter. I regel antar jag att man till att börja med bör ha en viss mental kapacitet och begåvning om det ens ska bli möjligt att komma i närheten av maktens centrum. Titta på alla Sveriges statsministrar sedan förra sekelskiftet till exempel. Man kan ju tycka vad man vill om respektive ledares politik och övriga personliga egenskaper, men dum i huvudet var de knappast. Inte ens Fälldin som på många sätt hade en lite trög och i sitt sammanhang närmast anti-intellektuell publik persona. Jag läste faktiskt någonstans att han vid antagningen till sin reservofficersutbildning visade sig vara smartast av alla kadetterna på hela regementet. Nu framgick det inte hur många kadetter som utbildades det året vid Fälldins regemente. Ett hundratal kanske är en rimlig gissning. Nåväl, smartast av hundra är inte illa. Jag har för mig att räcker med att vara en på femtio för att klara antagningen till Mensa. Men nu är det ju inte en på femtio eller ens hundra som aspirerar på den direkta statsmakten. Sedan finns ju säkert (statiskt helt säkert) en massa personer som är otroligt intelligenta men saknar maktambitioner, den smartaste människan i hela landet kan mycket väl arbeta som dörrvakt eller varför inte på bukowskis. Alltså kan vi stryka intelligens från listan över avgörande statsministeregenskaper. Men vad är det då? Alltför makthungrig kan man ju inte heller vara. Någon sådan där lömsk Stalintyp skulle få svårt att skrapa ihop tillräckligt många kryss för att bli invald genom personval. Det går inte att vara för osympatisk helt enkelt. Man ska ha ambitionen, suget efter makt men det får inte märkas utåt. Sen skiljer sig i och för sig politikerkulturerna länder emellan. I Sverige verkar vi vilja ha hyfsat modesta, blyga och gärna lite alldagliga ledare till skillnad från USA där man mer uppskattar auktoritativt ledarstilar. Reagan är bra exempel i den kategorin, det gick lysande för honom i USA men i Sverige hade han inte kommit långt. Måhända hade han inkasserat rösterna från ett av våra politiska ungdomsförbund som hemskt gärna vill att vi ska det precis som USA här. Men I USA kan man också göra actionfilmer där landets president handgripligen tar kål ett tjugotal överbeväpnade ryska kommandosoldater ombord på ett flygplan (Airforce One heter filmen). I Sverige hade det naturligtvis inte fungerat. Bara tanken att se en filmversion av Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt springa runt och skjuta och kung-fua ihjäl ett gäng livsfarliga terroristen känns skrattretande.